Ville lyfta den här kommentaren som Anna N skrivit.
“En reflektion jag har gjort efter att ha läst Claras, Lady Dahmers och andras inlägg om att göra omprioriteringar och barns varande på dagis eller inte, är att inläggen skrivs från en utgångspunkt av att det handlar om karriärinriktade föräldrar som inte vill avstå från den extra utlandsresan som låter barnen vara länge i förskolan/börja tidigt i förskolan. Ganska skuldbeläggande kan jag tycka och utan att titta på hur det faktiskt är.
Jobbar i en ganska karriärinriktad miljö, men föräldrarna här slår knut på sig själva för att deras barn inte ska vara lång tid på förskolan. Kommer jättetidigt alternativt lämnar och jobbar sent och de flesta småbarnsmammor (inga pappor av någon anledning..) jobbar högst 80%. Många jobbar hemma på kvällarna för att kunna gå tidigare. Eftersom vi har tämligen hög lön och vår arbetsgivare fyller på föräldrapenningen upp till 90% av vår lön vilket gör att man kan spara dagar och vara hemma jättelänge och ta superlånga sommarlov (tillsammans med att vi har ett mycket generöst semesteravtal). Kontentan är att vi har både de ekonomiska och anställningsmässiga förutsättningarna för att göra just det som Clara förespråkar och alla här gör det. De prioriterar verkligen att få tid med sina barn. Enligt min mamma som är förskollärare är det inte “karriärföräldrarna” som har sina barn på dagis tidigt i ålder och länge på dagen utan det är de som arbetar i lågbetalda yrken med styrda arbetstider. Den som jobbar i vården kan ju inte flexa ut för att hämta på dagis eller en affärsanställd kan ju inte ta med sig kunder hem för att jobba av efter läggdags.
Jag är ganska trött på det där skuldbeläggandet. Det lägger fokus på fel ställen när diskussionen istället borde föras kring barngruppernas storlek och vilka förutsättningar som finns för att skapa en bra och stimulerande miljö.”
Jag säger bara WORD! Om man nu får använda det uttrycket år 2012. Tack Anna!
01 02 2012 kl 7:51 e m
Håller med! Bra talat! Länkar.
01 02 2012 kl 8:22 e m
Väldigt bra skrivet av Anna N, hon sätter fingret på exakt det jag har gått och tänkt på idag efter att ha läst Claras inlägg. Jag jobbar själv inom ett välbetalt yrke där arbetsgivaren fyller på föräldrapenningen upp till 90 % och där jag har minst 6 veckor semester att ta ut varje år. Plus all den flextid jag får av resor i jobbet. Jag och min man har en extremt fördelaktig situation gentemot de som jobbar inom mindre flexibla yrken, det är jag väl så medveten om. Vi skulle kunna vara hemma med vår son i flera år om vi ville, men förskolan spelar enligt mitt tycke en om så viktig del i barnets liv. Min moster är förskollärare i en liten by och där har man inte alls problemet med stora barngrupper och ungarna älskar att vara där och hon älskar sitt jobb. Generellt gillar jag inte förenklade debatter och det är precis det som den här vinkeln på förskoledebatten är. Jag vill även sätta Sveriges barnomsorg i ett större perspektiv då både jag och min man har rötter i Rumänien och Tyskland och då vi har bott i Belgien och jobbat innan. I Tyskland får de flesta kvinnor ge upp sin karriär när de får barn för den tyska barnomsorgen är DYR och har låg standard (förutom i fd östtyskland). I Belgien har föräldrarna 6 månader att ta ut i föräldraledighet och där kryper de små bebisarna omkring på golvet i grupper om 10 bebisar eller mer redan efter ett halvår. Vi är mycket bortskämda vi svenskar som klagar så mycket på vår barnomsorg. Många kvinnor i Belgien och Tyskland skulle ge mycket för att kunna jobba OCH veta att deras barn är i tryggt förvar i en bra förskola, i en vettig ålder såklart.
01 02 2012 kl 9:11 e m
Ja, alltså, jag håller med. MEN min erfarenhet (i egenskap av förskollärare) är inte riktigt densamma. Jag kan se ett perspektiv där det blivit nästan som en statusmarkör att låta barnen ha korta dagar på förskolan. Föräldrar som anlitar outbildade barnflickor som hämtar tidigt, alt stressade föräldrar som hämtar med iPhonen vid örat och som sedan står i parken med laptopen och fortsätter jobba. Då kan man tänka om inte barnen lika gärna kunde varit kvar på förskolan en timme el två? Alltså, jag jobbar i ett område där de allra flesta människorna tjänar bra med pengar. Jag kan se att barnen aldrig får vara lediga “bara för att familjen ska umgås, vara med varandra” men där nästan alla familjer sticker till Thailand/Dubai etc några veckor under vintern. Vet inte exakt vad jag vill säga med detta. Bara att det att man kan se på den här frågan på många sätt. Tror dock att de allra, allra flesta agerar utifrån vad de tror är det bästa för sina barn.
01 02 2012 kl 9:19 e m
Vill förtydliga: jag menar att min erfarenhet är att “karriärföräldrarnas” barn vistas på förskolan på ett annat sätt än vad “vanligas” barn har. Att de barnens ledighet nog ser lite annorlunda ut. Och att det KAN vara så att de föräldrarna som (måste ha?) sina barn på förskolan längre dagar faktiskt umgås mer med sina barn ändå. Att vara närvarande är något helt annat än att fixa korta dagar på förskolan åt ungarna.
01 02 2012 kl 9:35 e m
Och: håller HELT med om att fokus borde flyttas till barngruppernas storlek och personaltätheten! På den fronten ser jag tyvärr ingen ljusning. Jag jobbar med barn mellan 1 och 3 år just nu och vi har 15 barn i gruppen på tre pedagoger, varav 2 på heltid och 1 på 35h/v. På tok för lite!! Mycket ledsamt hur man ska kunna skapa trygghet/mening för alla i gruppen då. Och sen allt runtomkring! Vi ska städa/tömma kompost/ringa datorsupport/sitta i kvalitetsmöten/planera utvecklingssamtal etcetcetc i en evighet.
01 02 2012 kl 9:42 e m
Jag blir lite ledsen när jag läser alla inlägg kring den här debatten, det känns som den har spårat ur och barnen har försvunnit ur fokus. Varför har fokus hamnat på vad vi har för jobb, eller vilken förälder som hämtar sitt barn, eller ens om det är bra eller dåligt för barn att vara på förskolan så länge om dagarna. Min åsikt är att alla känner vi våra barn bäst! Vem säger att den som hämtar sitt barn klockan 3 umgås mer med sitt barn än den som hämtar 5? Endel barn får nog mer uppmärksamhet och blir sedda mer på förskolan (trotts dom tragiskt stora grupperna) än de blir hemma med en förälder som kanske ska städa, laga mat, betala räkningar osv
oj lite rörigt beskrivet av mig, jag är dålig att uttrycka mig….MEN…..barnet måste hamna i fokus och pressen på “allt som syns utåt” måste försvinna! Samhällets (?) alla krav på att vara “perfekt” måste droppas av oss föräldrar och barnen måste få ta första platsen!
01 02 2012 kl 9:45 e m
Läste visst inte alla kommentarer innan jag skickade min, men Sara verkar se saker så som jag gör det….och hon var visst lite bättre på att få fram det ;)
01 02 2012 kl 11:39 e m
Som blivande sjuksköterska med treskiftsschema kan jag inte annat göra än att hålla med. Vet inte hur det skulle gå till, E kommer ju hänga på förskolan jämt! Verkligen en statusmarkör det där, på något knäppt sätt också.
02 02 2012 kl 6:29 f m
Väldigt bra skrivet!
02 02 2012 kl 9:37 f m
Till Sara (och andra): Jag håller med dig att det inte riktigt går att dra alla över en kam som jag gjorde – jag ville få fram en poäng och förenklade lite i min kommentar. Kanske ska förtydliga att jag jobbar statligt och därför har kanske har mer frihet än de som jobbar privat och kanske debiterar tid elle rmåste lägga mer timmar på att fysiskt vara på jobbet. Jobbar också på Östermalm och ser horderna av barnflickor som kommer med barnvagnar vid halvfyratiden.
Egentligen tror jag dock att vi håller med varandra. Jag reagerar också mot är att det har blivit någon sorts “ideologi” som säger att dagis per definition är dåligt och att för att inte vara en dålig förälder låter man en outbildad barnflicka hämta barnen istället för att kanske låta dem vara kvar hos den fantastiskt välutbildade personal som faktiskt finns på våra förskolor. Kan också tänka att det kanske är bättre att jobba kvar en timme och bli klar istället för att stressa iväg och sedan sköta jobbet per telefon från lekplatsen. Att faktiskt fokusera på sina barn när man träffas.
02 02 2012 kl 9:41 f m
Jag tycker precis som Mikaela att vi här i Sverige är bortskämda, att vi hela tiden håller på att skuldbelägga varandra som föräldrar. Jag läste Underbara claras inlägg och slogs av just tanken på skuldbeläggelse, på att man försöker sälja en idealbild av hur en perfekt uppfostran är, det gör mig lite rädd. Jag har två barn, varav den ena 2 !/2 går just nu 15 timmar på dagis och han älskar verkligen sitt dagis, sina fröknar och har utvecklats oerhört sedan han började. Min minsta är 14 månader och ska i mars börja på dagis, båda kommer att gå 25 timmar i veckan, jag pluggar och kan hämta dom tidigt. Och ändå har jag av någon anledning dåligt samvete, det är som att man ska ha det, så är klimatet i dagens debatt. Min man jobbar 85 %., sedan är han föräldraledig resten, jag pluggar utan studiemedel och försöker vara med barnen resten av tiden och ändå så har jag dåligt samvete. Det handlar så mycket idag om detaljer när det kommer till våra barn, att dom som jobbar mycket och låter sina barn gå på dagis länge, får frågan varför dom skaffade barn, om dom inte vill vara med dem. Jag tycker vi borde fokusera på att dom flesta älskar sina barn, känner sina barn och vill dom sitt allra bästa, det handlar inte om timmarna på dagis. Jag önskar att min minsta också ska komma hem och säga att han älskar sin fröknar och sin bästis på dagis, för trots stora grupper så gör personalen ett underbart fint jobb och ger våra barn något speciellt. Kan säga att jag sedan jag blev mamma har jag inte har haft en enda dag ensam med min make, för vi har helt enkelt ingen avlastning, ingen som kan ta våra barn och därför är det extra viktigt med dagis, för där får dom lära sig att knyta an till andra vuxna och barn. Jag älskar fröken, det är mitt slutord.
02 02 2012 kl 12:33 e m
Åh, det här är så intressant och så givande, i synnerhet när det blir en diskussion som inte går ut på att racka ner på den andre eller “ha rätt” utan verkligen blir en dialog (med fler än två…) i ordets rätta bemärkelse. Jag skulle vilja lägga till att jag för min del tror att kvantitet ä r kvalitet i det här avseendet, med det menar jag att hänga mycket med sitt/sina barn utan att nödvändigtvis hela tiden stimulera eller aktivera, att det är positivt. Att vara i närheten av varandra och vara tillgänglig helt enkelt. Jag är personligen hellre med mina barn mer i vardagen än jobbar häcken av mig för att sedan åka till Thailand i fem veckor. Jag vet inte om det är bättre eller sämre. Förskola är ju också ett viktigt komplement, de som finns där blir ju också ju också en del av barnets “flock”, om man nu ska använda den terminologin. Tja, inte vet jag, inte så mycket substantiellt i det här men…
02 02 2012 kl 12:42 e m
Wow – så intressant! Roligt när det tar fart i kommentarsfältet. Jag tror, som nån skrev ovan, att det viktiga är att vara närvarande. Jag kommer troligen inte hämta tidigt pga jobb men hoppas istället ge min son mammatid, där jag är bara hans och han har min fulla uppmärksamhet.
Det finns alldeles för mycket saker som “måste” göras av status, visa för andra, bla bla-skäl… Jag var alltid först på dagis och sist hämtad men då fick jag alltid full uppmärksamhet av dagisfröken, något som min mamma inte skulle kunna ha gett mig, även om jag saknade o längtade efter henne…
02 02 2012 kl 1:02 e m
Upptäcker hur svårt det var för mig att formulera ett inlägg som uttryckte det jag tycker. Jag är definitivt för dagis, jag vill inte skuldbelägga andras val, jag utgår ifrån att alla vill sina barns bästa och att valen är präglade av vilka betingelser man lever under.
Hanna, du skriver att du tänker över ditt barn och förskola, har du lust att utveckla det, vore intressant att höra!
02 02 2012 kl 1:13 e m
Jag jobbar också som förskollärare och tror också att de allra, allra flesta agerar utifrån vad de tror är det bästa för sina barn. Men tyvärr möter jag varje år fall där man fasas, undrar, blir ledsen och arg.
Vi lever i ett ytligt konsumentsamhälle, jag läste ett citat härom dagen.
”Folk köper saker de inte behöver med pengar de inte har för att imponera på människor de inte tycker om.”
Detta konsumentsamhälle ser jag går ut över barnen. Många familjer sätter sig i en sådan ekonomisk sits (fint hus, fin bil, fina grejer, fina kläder) att de inte har råd att jobba mindre eller vara lediga mer än sina semesterdagar. De har knappt råd att vara hemma med vård av sjukt barn. Skickar vi på förskolan hem ett barn som är sjuk kan hen lika gärna stå där i hallen nästa morgon med en ursäkt från föräldern:
– Hen hade inte feber nu på morgonen och jag måste jobba.
AJ, det gör ont i mitt hjärta!
Men det är nog inte föräldrarna det är fel på, det är samhällets syn på konsumtion, syn på förskolan och syn på hur man ska leva för att vara accepterad av omvärlden osv.
Jag önskar att fler tänkte såhär:
http://www.underbaraclaras.com/clara-reflekterar/fuck-of-marginaler
02 02 2012 kl 2:18 e m
Bara en kort återreflektion från mig, alla skriver så många kloka saker här. Det verkar ju onekligen vara en trend att man vill hämta tidigare och tidigare från förskolan, precis som några förskollärare skriver ovan. Hur pass utbrett det fenomenet är väl svårt att säga antar jag, men jag skulle vilja sätta det i anknytning till vad Anna skriver ovan om att vissa människor köper saker för att imponera på folk de inte tycker om. Den stora frågan blir ju då VARFÖR man vill hämta tidigare, jag menar, det kan ju inte ligga ett egenvärde i att hämta tidigare bara för att hämta tidigare. Och eftersom i alla fall jag inte har läst någon forskning om att barn mår sämre av att vara en timme längre på förskolan (det kanske någon av er förskollärare har koll på?!) eller för den skull att barn generellt skulle må bättre av att vara hemma, så verkar det som att man tävlar mot VARANDRA i att hämta tidigt. Man tror att man gör det för barnens skull, men eftersom man egentligen inte har bevis för att barn mår bättre av att hämtas tidigt så är det alltså bara en tävling mellan vuxna människor. Precis som att vinna konsumtionstävlingen… Personligen så älskade jag att vara hos min dagmamma när jag var liten, jag var en sådan som aldrig ville gå hem, även om jag hade ett härligt och välfungerande hem. Jag tyckte helt enkelt att det var roligare att vara med mina kompisar hos dagmamman. Sen tänker jag också på alla de barn som bor i dysfunktionella familjer: mår de också bra av att gå hem tidigt? Det är alltför många barn som far illa inom familjen idag, men det är det inte så många som pratar om i just denna debatt. Där tänker jag att förskolan blir en frizon för utsatta barn.
03 02 2012 kl 12:41 e m
Jag mådde riktigt illa i hjärtat av både UnderbaraClaras och Lady Dahmers inlägg om förskolan. Hur ska man göra när man faktiskt mer eller mindre MÅSTE lämna på förskolan, trots att barnet inte är lite mer än ett år? Jag jobbar inte för att få ihop till dyra semestrar och flashiga statusprylar, jag jobbar för att få pengar så att min familj kan överleva och betala mina skulder. Självklart går mina barn, eller i det här fallet är det bara mitt yngsta det berör eftersom de två andra är för stora för dagis och fritis, före allt annat MEN skulle jag som gått mer eller mindre arbetslös i många år tacka nej till ett heltidsjobb bara för att min minsta då får två dagar i veckan på dagis? Självklart kommer aldrig jobbet att gå före barnet, aldrig att jag lämnar en halvhängig unge, och självklart kommer hens dagar att vara så korta det går men måste jag gå med dåligt samvete för att jag lämnar mitt barn 16 timmar/vecka för att jobba? Alla kan inte jobba hemifrån alternativt ha makar som försörjer dem. (Eftersom jag inte bloggar om det så är mitt “hemmapyssel” inte något som genererar en inkomst)
05 02 2012 kl 3:58 e m
Kan helt ego säga att det för oss handlar om att vi vill umgås m vårt barn så mkt som möjligt och då offrar vi nya kläder (utom nödvändigaste) och bil för det. Inser givetvis att detta inte funkar för alla, men kan bara utgå fr oss. Förskolorna är bra i rimliga mängder. Detta var oxå mkt svårt att uttala sig om innan min son började på förskola. Kunde inte förstå hur mkt man kunde sakna han när vi jobbar.